Elena García
Frågan om vilken som är värre: kandidaten från San Pedro, Nuevo León (från PAN), som påstås ha betalat narkotikan, eller kandidaten från Guadalajara, Jalisco (från PRI), som påstås ha tagit betalt av narkotikan, avslöjar en djup oro över korruption och organiserad brottslighet inom mexikansk politik. Båda fallen, om de bekräftas, utgör ett allvarligt problem med kriminell infiltrering i offentliga institutioner, men de varierar i sina implikationer.
Å ena sidan kan en kandidat som betalar narkotikahandeln försöka ”köpa” sitt skydd eller undvika att bli måltavla för våld, vilket kan tolkas som en defensiv position. Men det antyder också en kapitulation eller samverkan, vilket gör att narkotikan kan utöva kontroll eller inflytande över hans eller hennes förvaltning. Denna typ av relationer är farliga eftersom de äventyrar integriteten och autonomin hos den offentliga auktoriteten, vilket sätter den under organiserad brottslighets intressen.
Å andra sidan innebär en kandidat som tar betalt av narkotikan en ännu mer oroande situation, eftersom det innebär en aktiv utnyttjande av makten för att få ekonomiska fördelar från brott. I detta fall skulle politikern inte bara vara i samverkan med brottslingar, utan även använda sin position för att berika sig, vilket gör honom eller henne till en del av det kriminella systemet. Denna dynamik kan fördjupa korruptionen och tillåta att den organiserade brottsligheten sprider sig med myndigheternas medverkan.
Both scenarios are devastating for the rule of law and trust in public institutions. However, the candidate who charges the drug lords seems more proactive in exploiting power for corrupt purposes, which could be perceived as more serious due to his or her direct involvement in perpetuating organized crime. In any case, both examples highlight the urgent need for greater transparency, accountability, and reforms in the Mexican political system to combat corruption and crime.
